I skolan sätts de framtida värderingarna och normerna. Om vi har en skola som inte är second to none har Sverige i längden inte en reell chans globalt. Next stop Poland anno 1979. Drivkraften måste komma inifrån, och den daningen har skolan och dess ledare, som förebilder, ett stort ansvar för.

Den nationella politiken är den största möjliggöraren här, det krävs en tydlig strategi och långsiktig arbete (längre än en mandatperiod) att sätta (kommande) lärare och skolledare i förarsätet igen. Kunskap är viktigt, men utan att förmedla ett nyfiket, innovativt och entreprenöriellt förhållningssätt kommer Sverige inte långt. Vägen dit kan kantas av tillfälliga lärlingslösningar och turistindustri, men i slutänden möter vi 1,5 miljarder kineser och lika många indier.

För fyra dagar sedan hör man på nyheterna att Juholt vill ge kommunerna rätt att stoppa friskolor godtyckligt eftersom det råder ”Haschaparall”. Med det underkänner han aktiva föräldrar som vill ha bästa möjliga skola för sina barn. Frågan varför vi har en skola som ”är mer segregerad än i USA” besvaras ej, han ställer inte ens frågan. Fast egentligen ville han inte stoppa friskolorna. Eller hur var det? Börjar likna Cirkus Cain & Perry…

Samtidigt kritiseras skolorna för att de har låg kvalitet av skolmyndigheten. De ger inte eleverna den utbildning de har rätt till. Skolmyndigheten förväntar sig i tillägg att skolor med fler pojkar, invandrare och med elever med lågutbildade föräldrar presterar sämre.

Detta är naturligtvis ett resultat av osthyvelbesparingar i kommunerna, undermålig samordning av kvalitet och strategi på nationellt plan. Eftersom osthyveln svingats under lång tid utan övergripande analys, sjunker inte bara lärarlönerna relativt jämförbara professionell, även antagningskraven till lärarutbildningarna sjunker. Vilket på lång sikt är förödande för Sverige.

Fp vill införa lärlingprovanställningar som en lösning på att få skoltrötta ut i arbetslivet. Frågan är om man inte skjuter fel hund. Undrar om någon politiker har suttit med en dag på Karl Johanskolan i Göteborg. Jag blev skoltrött efter 1 timme!

Nåväl, lärlingplats är en utbildningsplats, provanställning är en anställningsform. Tror att det är viktigt att skilja på dessa, vilket inte nödvändigtvis innebär att de inte kan ske samtidigt. Anledningen är att lärlingplatsen är ett åtagande som arbetsgivaren tar (arbetsgivaren skall leverera utbildning), medan provanställningen innebär ett åtagande från den provanställde. Om arbetsgivaren säger upp provanställningen, vad händer då med lärlingplatsen? Om arbetsgivaren kräver arbetsinsats som inte ligger inom ramen för lärlingsutbildningen, vilken kvalitet blir det då på lärlingsutbildningen?

Lärling-gesäll-mästar – system har fungerat i många år, både i Sverige och på andra ställen. Ofta i kombination med en mer eller mindre organiserad utbildningsverksamhet. I Sverige försvann systemet, påhejat av facket och (s), i samband med det dogmatiska genomförandet av chefsideologin där alla skulle gå (likvärdigt=mediokert) gymnasium. Chefsideologen och den särskilde rådgivaren glömde bort kopplingen till verkligheten, ordnade praktik i skolverkstad och skolresor till DDR.

Sammanfattningsvis ligger grundskolans kvalitet till grund (man hör det på namnet) för både lärlingars, akademistudenters och Sveriges möjligheter att lyckas.

Remissdagen inställde vi oss. Delar av specialistkadern som hummat förra gången var där, och dessutom ytterligare 2 specialister. När det var dags att sätta sonen i lasernappaten utbrister en professor ”Han är ju bara 1 år!” Exklamationen var riktad åt mej. Jag undrade vad han menade, fick  exklamationen upprepad tillsammans med ”det går ju inte, han kommer inte sitta still! Vi skall skjuta laser mellan ögonen!”.

”Ja, ”, sa jag, ”det är ni som är experterna, och att han är ett år går att läsa ur journalen!” Hälften av specialisterna rusade ut ur salen, kvar var några molokna tekniker som förklarade att det inte blev något idag.

Jag kände mej illa till mods och tyckte att mottagandet var allt annat än professionellt, professorer till trots. Kontaktade därför klinikchefen doktor Siåså, som kallade sig affärsområdeschef, eller något liknande marknadsmässigt. Jag förklarade mina upplevelser samt att jag tagit ledigt en dag för ingreppet. För detta äskade jag ursäkt, samt ersättning för förlorad inkomst, resa och parkering. Till min förvåning beviljades detta utan invändning. Misstänkte man månne att undertecknad inte hade nöjt sig med en avvisning?

Med hänvisning till dermatologens närvaro i media, kan man konstatera att avvikelsehantering ej var uppfunnen i organisationen 1995. Det verkar den inte vara idag heller. Om Sahlgrenska hade varit allvarlig i sina eftersträvanden i kvalitetsuppfyllnad hade ett ledningssystem för detta införts för länge sedan. Det finns ISO-standarder för detta, och sedan 2005 har det funnits särskilda instruktioner och vägledningar för standardenas införande i vårdmiljö.

Nu kan man ju undra varför det inte finns ett kvalitetsledningssystem, det finns ju behov och potential. T.ex. har man länge inte fått eller kunnat använda internet som kommunikationsmedel inom vården, med hänvisning till osäkerhet (bland läkarna får man förmoda). Istället har journaler faxats mellan vårdställena. Gissa hur många gånger man faxar till fel nummer. Gissa vad det kostar att skriva ut, faxa och ta emot fax och arkivera. Gissa hur många möjliga avvikelsepunkter det finns på vägen. Eftersom det inte finns ett övergripande kvalitetsledningssystem som fångar detta, blir det just gissningar och kanske en och annan Lex Maria

Nu kan man ju inte införa kvalitetssystem om inte personalen är med på noterna. En viktig personalgrupp är läkarna. Nuförtiden drömmer sig läkarna tillbaks till en tid då den mest erfarne i professionen var chef – ty om man är bra läkare så kan man också leda och fördela arbetet i en verksamhet som omsätter (ivissa fall) miljarder, man kan budgetera, upphandla, fatta tekniska beslut, etc och samtidigt bibehålla och utveckla sig själv som den mest erfarne i professionen. Detta funkar naturligtvis inte i längden, åter till kärnverksamheten och låt andra professioner köra administrationen. När det visar sig att man endast får besluta i kärnverksamheten (vård) förstår man inte ens detta, utan skjuter budbäraren. Eller som Thomas Zilling debatterar i Sjukhusläkaren.se:

Läkarchefer utan beslutsrätt

I den upprättade beslutsordningen om 62 punkter beslutar sjukhuschefen själv i 25. Verksamhetsområdescheferna i 28. Annan chef i sex och slutligen återstår för läkarcheferna tre punkter; arbetsmiljö, miljö samt kvalitetssystem och ledningssystem enligt ISO 9001, ISO 14001 och ISO 27001.

Jag räknade många gånger för att förstå hur han fick de 6 punkterna till 3, även om det förekommer överlappningar. Kanske läser man inte så mycket matte på Karolinska. Summa summarum, det som läkarna skall ha beslutanderätt i är kärnverksamheten: upprättande och vidmakthålla ledningssystem för kvalitet (dvs hur man jobbar professionellt i processerna – vårdkedjan), miljö, arbetsmiljö samt IT-säkerhet. Thomas fortsätter:

I praktiken innebär detta att det enda läkarcheferna har rätt att besluta om är var blomman skall stå på mottagningen. Resterande beslut tillfaller sjukhuschef och verksamhetsområdeschefer.

Man får ju hoppas att det inte är en tulipanaros som de sätter på bordet. Thomas signerar debattartikeln med ”tillförordnad ordförande i sjukhusläkarföreningen”, dvs. han framför föreningens ståndpunkt i frågan. Genom att uttrycka sig på det viset visar han vilken ignorans och okunnighet det finns i kåren (utanför professionen, får man hoppas). Man vet inte vad de omnämnda standarderna syftar till och vilket ansvar som följer. Eller så bryr man sig inte, eftersom sakfrågan är ointressant. Läkarprofessionen har istället blivit ett maktskrå, där beslutanderätt är målet.

Sjukhusläkarna fortsätter att driva frågan om professionens chefskap. Ett chefskap som skall vara reellt, lagstadgat och kopplat till kunskap, kompetens och verksamhetens behov. Något som skall gagna våra patienter och inte bara några få feodalherrar.

Jag citerar ”kopplat till kunskap, kompetens och verksamhetens behov”. Jag håller med. Men vissa hierarkier inom sjukvården har narcissistiska och omnipotenta drag som leder till att varje litet  feodalområde skall uppfinna hjulet själva. Symptomatiskt är exempelvis att det finns olika journalsystem (som för det mesta har upphandlats eller uppfunnits av överläkaren) på varje klinik och att dessa ej är integrerade. När de folkvalda påbjuder integration blir det liv bland vasallerna. Makten försvinner.

För att komma till rätta med detta och för att kunna genomdriva impopulära beslut kopplas gärna konsulter in i bilden.

Konsulter, från latinets consultare,  att rådgiva. De folkvalda väljer att anlita externa professionella rådgivare, med kompetens inom processledning, för att genomföra förändring som effektiviserar och höjer kvaliteten i vårdprocessen. Impopulära bland vem? Bland småpåvarna och feodalherrarna, eftersom deras verksamhet/chefsskap skall genomlysas, deras maktfundament ifrågasätts. Därför har vi bland läkarkåren tunga individer och grupper som under fanan patientens gagn motverkar varje kvalitetsförbättring i det svenska vården som förskjuter maktstrukturerna.

Varför?

Jo, därför att all kollektivtrafik i göteborgsområdet av någon outgrundlig anledning skickas in i centrala Göteborg, i alla fall om en kommungräns skall passeras, för att sedan lotsas ut i periferin igen. Västtrafik har tydligen som oemotsagd förutsättning att alla resande skall till centrala Göteborg för att där byta till annan linje. När man studerar framtida linjer som skall införas i samband med straffskattningen av svenska bilburna pendlare (man kan inte beskatta andra medborgare än sina egna, anledningen till att man i Sverige har valt ett sådant system står i princip att finna i Machiavelli’s Il Principe) ser man fortfarande inga ringleder eller ringlinjer som passerar kommungränser. Häri torde den gravade hunden ligga. Det skall inte vara enkelt för medborgaren, bara för myndigheten.

Fram till 2025 skall det västsvenska paketet fördubbla kollektivtrafiken. På trafikverkets hemsida finns en ambivalent broschys som heter The West Swedish Solution. Den visar bilder på spårvagnar och cyklar, och här i ligger motsägelsen – man får inte ta med cyklar på spårvagnarna eller pendeln.

Slutligen, jag provade att åka till arbetet en gång med lokaltrafiken, från Mölnlycke (via Lindome) till Kungsbacka. Det tog 1 timme och 50 minuter. Varför? Jo, jag hade med mej min hund, och reglerna stipulerar endast en hund ombord, eftersom jag hade två byten riskerade jag att bli kvar på perrongen/busshållplatsen två gånger, givet det redan fanns en jycke ombord.

Vilket också inträffade.

Godkväll

Oavsett vem som gjort vad, så har man inte gjort tillräckligt, och det är som vanligt den lille mannen som får betala.

I Göteborg har man upphandlat ett elmätarsystem som liknas vid en Rolls Royce och som bl.a. renderat avskedad vd och Göteborgs namn på kartan när det gäller korruption och brott mot grundlagen. 700 miljoner kostande kalaset och det har, förutom en rejäl prislapp, tillfogat Göteborg Energis kunder möjligheten att bli debiterade per timme för elen (likt man i vårt grannland i väst har haft möjligheten att göra det senaste decenniet). Varför är detta bra?

Om man studerar nordpools flöden och priser ser man att flödena söder ut ligger på maximum av nätens kapacitet dagtid, att priserna kulminerar runt kl17.00, att priserna i princip halveras vi 23-tiden. På helgerna ligger priserna generellt lägre. Varför varierar det? Jo industrin går på högvarv dagtid på veckorna, och de flesta kommer hem och drar på matlagning, tvätt och annat runt 16-18, samtidigt som industrin ej hunnit avstanna för dagen.

Idag debiteras den lille mannen spotmarknadens genomsnittliga dagspris, och har sålunda ingen möjlighet genom eget agerande att påverka priset. Om man däremot debiteras per timme kan man välja att köra igång tvätten, torktumlare, dammsugare, storkok, etc, på tider då energipriset är lägre, dvs senare på kvällen.

Nu är väl inte Svenska Kraftnät så intresserade av detta omvända trängselskattesystem, ty det är kunden som skall få betala det eftersatta kraftnätets utbyggnad genom elområdesindelningen och högre dagsspotmarknadspriser. Klart skall utbyggnaden vara 2015, huruvida det är med verkligheten överensstämmande torde framtiden utvisa. Banverket, numera Trafikverket, håller sedan 1992 på att borra hål i Hallandsåsen, tunneln skulle vara klar 1997…

jag skulle runt till flertalet adresser i flera kommuner under 24 timmar. Ett 24-timmars kort inhandlades för 130 kr, varav 20 kronor var kortavgift. Mindes att jag fick betala 100 kronor för kortet i Göteborg. Jag fasade dock för instruktionen som skulle komma för hur kortet skulle användas.

”Håll upp det mot apparaten” sa försäljaren. ”?”, sa jag, ”inga knappar?” Han svarade ”Nej” på ett frånvarande sätt. ”Hur gör man när man skall gå av, då?” frågade jag. Nu kom det ett irriterat drag över hans ögonbryn, som om han fått en kuggfråga. ”Hur menar du?”, sa han, ”Gå ut genom dörrarna när de öppnats?” ”Näe…” sa jag tvekande, och undrade om jag varit otydlig, ”jag menar, skall man hålla upp kortet när man går av… eller trycka på några knappar?” Försäljaren som redan hade tryckt fram nästa nummer på ködisplayen började bli lite otålig. ”Nej, du går bara av.”, svarande han bestämt. ”Men,” tvekade jag, ”jag skall ju till Lidingö, det är ju en annan kommun!?” ”Du kliver bara av, kisen, kortet gäller i hela länet!” Jag log lite snett och lommade iväg.

Undrade stillsamt om den kungliga huvudstaden ej var informerade om Västra Götalands hårt kritiserade biljettsystem. Efter en snabb sökning på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet (tidningar som uppger sig vara svenska dagstidningar, för övrigt) fann jag inga artiklar om västtrafiks biljettsystem. Kanske har jag smittats av Göteborgarnas ”Centrum of the universe hybris”.

När jag reflekterar lite kommer jag ihåg att Berlin har ett liknande system med en kupong som man stämplade och som gällde i hela Berlin inkl till och från flygplatsen, 3 dagar för 22 Euro. I Göteborg har man lagt en halv miljard (motvarar 1/6 av den årliga skattefinansieringen) på att åstadkomma ett så fruktansvärt användarovänligt system att jag som Göteborgare har blivit, om inte rädd, så skeptisk för att åka kollektivt på andra ställen. Då är det bra att IT-avdelningen sparar in 100Mkr genom att tänka efter före. Kanske har den nyinsatta kollektivtrafiknämnden något att lära från Magnus Pätzell.

Man kan ju börja undra om politikerna och politruckerna, på VGRegionens samhällsutvecklningsavdelning eller andra nära sörjande, som gjort ”studiebesöken” i Japan (monorail), Sydafrika (jeep), Brasilien (linbana) och Australien (vattenrutschbana) bara har spelat golf på skattebetalarnas bekostnad, eller varför de kommer hem med förslag till system som är så fruktansvärt oanvändbart att man efter en halv miljard och 5 år väljer att skrota hela skiten? Hade det inte varit enklare att studera Berlin eller Stockholm och göra copy paste? Och vad kommer man fram till denna gång? Får jag drista mig påminna om det gamla talessättet:

Skit är skit, även med grädde på!

Nu är ju inte biljettsystemet det enda system som fått utstå kritik i Göteborg. Utöver göteborgsandan, som faktiskt omnämns i den Stockholmsbaserade sverigepressen, återfinns även andra hybrisrelaterade system, som exv elmätarskiftet för 700 miljoner.

Får jag drista mej till en enkel kravspec för det nya systemet:

Det skall kunna gå att förklara för en fransk turist på 30 sekunder, utan att man har franskakunskaper.

Svensk intellektuell blåställspedagogik med socilaistexperimentalistska rötter hos Mao och röda khmererna. Här har chefsideologerna på (s) överfört Jantelagen till Svensk Författningssamling och övertygat två generationer att de skall rätta in sig i ledet. Aftonbladets ledare använder chefsideologernas mantra idag när m-kongressen recenseras: ”Högmod går före fall”.

den smalt fra rette rævva

Har ingen på Aftonbladet informerats om Juholts förehavanden?

Tyvärr har 40 år med ”mängdlärande” detroniserat läraryrket inifrån. Vilken förebild är en lallande fåne som upplyser den presterande eleven att han skall hjälpa kamraterna när matteboken är uträknad och sedan att ”femmorna tagit slut” när det kommer till betygsättning (föredetta relativ betygsskala)? Detta tillsammans med en osthyvlande kommunalisering av skolan har lett till att reallönerna för lärare har halverats i relation till jämförbara yrken. Vem vill utbilda sig 5 år på universitet för att leda och hantera en komplex grupp med individer i en visionslös, medellös, politiskt styrd organisation, till samma lön som en busschaufför?

Enligt professor Lars Pålsson Syll’s debattinlägg i Sydsvenskan, apropå regeringens förslag till ny skola: ”Bäst i klassen”, är kraven på kandidaterna som svarar ja på den retoriska frågan ovan såpass låga att de knappt är skrivkunniga. Att tro att ett system som tillåter sådant urval skall kunna säkerställa en kreativ återväxt i samhället är befängt. Att tro att en ny lag skulle ändra rekryteringsbasen är lika befängt, så länge lagen inte upprättar läraryrkets status som långsiktig samhällsbyggare med en relevant ersättningsnivå.

Kvasikreativism!

I fredags kunde man läsa, väl tajmat med att Juholt erbjöds fortsatt förtroende av Partiets verkställande utskott, att förundersökningen mot Juholt avseende bedrägeri var nedlagd. Enligt åklagare Björn Ericson förelåg det inga oegentligheter i Juholts agerande, ty reglerna var otydliga och det saknades praxis. Aftonbladets kolumnist Oisin Cantwell förklarade detta i sin brillianta analys – det var väntat, ty reglerna var oklara.

I G-P:s ledare ojar man sig över Juholts oppinionsmässigt svarta vecka och att bidragsbrottslagstiftningen inte gäller kostnadsersättningar från arbetsgivaren Riksdagen.

Expressen dyker ner i socialdemokratins historia och funderar på varför ingen stöder partiledaren innan det verkställande utskottet uttalat sitt stöd och om Juholt kan sitta kvar med hänvisning till hans påvisade politiska glaskäke och brist på politisk omdöme och sunt förnuft.

Man skulle kunna tro att SvD:s Per Gudmundssons ledare ”Från hjärndöd vänster till svamlande höger” handlade om Jouholtaffären, men det visade sig vara en kritisk betraktelse över dramatikern David Mamet politiska transistion från ”Brain-dead liberal” till krisande man vid en honky-tonk i mellanvästern. Anders Linder kåserar däremot om priset för att att unna sig en Juholt, i stort handlar det om ett parti i konvulsioner där ingen annan ville eller fick bli partiledare. Varken då eller nu.

DN, då, vad är deras analys av ersättingsskandalen? Ja, Erik Helmerson ansluter till drevet och kåserar kring temat ”Juholt: Mannen som dansar med pudlar”.

Ledarnalyserna innehåller alltså funderingar kring Juholts politiska framtid, socialdemokratins politiska framtid, socialdemokratins historiska ledarskap. I G-P konstaterar man att bidragsbrottslagstiftingen ej gäller kostnadsresättningar (kostnadsersätting är inte bidrag, så det var ju föga förvånande).

Varför ställer ingen journalist frågan: ”Vad betyder Fenomenet?”

I detta fall är Fenomenet det som möjliggör för den högsta svenska lagstiftanade församlingen att utforma reglerverk, i syfte att styra sig själva, på ett sådant sätt att regelverket varken kan tolkas eller efterföljas av den lagstitande församling som reglerna är avsedda att styra.

Detta är klandervärt. Det är inte heller första gången som regelverken är tvetydliga eller avviker från att vara analoga med allmogens lagstiftning (exv bidragsbrottslagstiftingen, dubbel bosättning, pensioner/inkomst av kapital, bokföringslagen).

Den en instans som skall genomlysa riksdagsmännens gärning, däribland den lagstiftanden gärningen och utgiftsområde 1 Rikets styrelse, är konstitutionsutskottet. Konstitutionsutskottet består av, just det , andra riksdagsmän. Och vem vill ändra ett system som är förlåtande…

Traditionellt har vi ingen korruption i Sverige, ty vi har kollegial egenkontroll.

I Aftonbladet avslutar Oisin med att konstatera att det kommer att dröja innan en politiker än en gång lyckas med konststycket att undvika att inse den moraliska självklarheten i att det är inte anständigt att begära full ersätting för halv kostnad och låta skattebetalaren stå för detta. Som den uppmärksamme läsaren upptäcker: i och med att Oisin skriver att det kommer att dröja, byggs en undermedveten förväntan in som säger att inget kommer att ändras, allt är status quo.

Möjligtvis hade en fristående författiningsdomstol kunnat fånga de värsta avarterna av ”kollegial egenkontroll”.

Ovanligt tyst från SAPs hemsida, söker man på 160000 anges antal ungdomsarbetslösa. Kanske försöker man slå mynt av deviset ”tala är silver, men tiga är guld”? Och enligt Juholt säger riksdagen att de inte har något krav på honom. ”Mycket förvirrande!”, men enligt G-P väljer Juholt att betala tillbaks beloppet som journalisterna säger att han är skyldig.

Det hela verkar koka ner till en gås mellan journalisterna och Juholt? När inte riksdagen ställer anspråk på felaktigt utbetalda hyresersätting så saknar fallet målsägare, pöbeln oaktad.

Fenomenet är intressant, varför existerar inget krav från riksdagen på återbetalning? Är reglerna luddigt skrivna? Är journalisterna regelinkompetenta? För det finns väl inte bakomliggande informellt regelverk som man låter riksdagsledamöterna begagna mellan fingrarna, ett comme-il-faut som skall hållas undan pöbeln

Vi ser framtiden an för riktning och svar.
Tystnad och ickekommunikation är också ett sätt att kommunicera.

Ponera att jag inte friskanmälde mig till FK efter ett kirurgiskt ingrepp, eftersom jag trodde det gick automagiskt på något sätt. Istället fortsatte jag att vara ”sjuk” i fem år. När det hela upptäcktes förklarade jag att jag inte hade uppsåt att ta emot eller använda pengarna, jag hade bara missat en regel. Ponera vidare att FK gett mej en klapp på axeln undlät att polisanmäla mig för bedrägeri alternativt förskingring, ty jag hostade upp pengarna direkt när frågan kom på bordet.

Sannolikt? Tror inte det.

Ponera att en partiledare, tillika statsministerkandidat, råkar ta emot ersättning för en hyra som människan ej är berättigad till under 5 år. Vad är sannolikheten att arbetsgivaren ger honom en klapp på axeln och säger, oj då, det kan hända den bäste (tydligen gör det det ganska ofta, eller så har svensken inte förärats med de bästa politikerna, utan de som de är förtjänta av, reds. anm.). Nej, detta fallet är icke grov förskingring alternativt bedrägeri, (vid missbrukande av ansvarsfull ställning, nämligen folkvald, blir tillmälet ”grov”, och renderar minst 6 månader max 6 års vatten och bröd), det är ett olycksfall i arbetet.

Skatte- och lagfrälse har vi väljare röstat in, om och om igen. ”Vi följer bara reglerna!”, säger politiker och politrucker, men inga regler har ändrats, ingen författningsdomstol har tillsatts, ty vi i Sverige är befriade från korruption – och så har vi en så fin tradition av egenkontroll!

Men vad gör väl en regel när man inte behöver följa den? Mina barn gör inte heller som jag säger, de gör som jag gör…