Nyss hemkommen från ABF’s FilosoForum på Järntorget med ett par glas rödvin innanför västen har jag ett par funderingar som cirkulerar i hjärnbarkens vindlingar. Temat för dagen var Är detta kärlek? av och med filosofie doktorn vid Åbo Akademi, Camilla Kronqvist och hennes avhandling ”What we talk about, when we talk about love.” Camillas avhandling är inte en empirisk studie i vad en demografisk population anser att kärlek är, ej heller en normativ studie i vad kärlek bör vara, utan en filosofisk studie som utgår från Ludwig Wittgensteins senare filosofi – där språkets gränser anger världens gränser: Vad betyder det när vi anväder begreppet kärlek? Hur påverkar situationen betydelsen av begreppet?
Vem äger egentligen begreppet kärlek? Går det att kategorisera kärlek på samma sätt som en 150 grams köttsemla med allt på? Vad betyder det när någon säger ”Du älskar inte mej – det du visar är inte kärlek!”? I diskussionen efter FilosoForum kom ett antal frågor upp – många av dem med kategoriska, normativa och definitiva innebörder: ”Folk skiljer sig för lätt nu för tiden, de respekterar inte äktenskapslöftet, ‘ty kärleken tog slut’ – och det gör den ju inte, då var det inte kärlek från början!” Någon föreslog att alla har sin egen bild av kärlek – förvisso är det så – men det krävs en ganska stor portion ödmjuket inför denna egna bild – ty med de förutsättningarna lär det inte vara enkelt att finna en likasinnad.
Jag tror att kärlek är ömsesidig i det måtto att för att kunna älska behöver man älska sig själv. Hur mycket energi har du över till andra om du inte är nöjd med ditt liv – med den stig du går? På samma sätt är det nödvändigt att älska sig själv för att kunna bli älskad. Det är svårt att älska någon som kräks på sig själv, som gör våld på sin egen integritet, som nedvärderar sig själv, som parasiterar på andra för att kunna existera, som skjuter upp sitt egna förverkligande till förmån för omgivningens uttalade eller outtalade krav. ”Först när man gjort sig av med alla nojor kommer kärleken.” När man älskar sig själv kan man förstå vad kärlek är, känna vad det är, förstå vad det betyder för andra.
Kärlek är inte en faktuell eller intellektuell kunskap – det är ett agerande, en rörelse, en insikt som gör att man kan lita på någon oavsett vad som händer. Det finns ingen motsättning i att lita på någon och att konstatera att kärlek inte behöver vara livslång – det är inte kärleken som sådan som man skall lita på, för den rör sig hela tiden, den måste kommittas om och om igen – det är den gemensamma viljan att kommitta sig till den andre som man måste lita på, det goda ömsesidiga omhändertagandet. Klarar man inte av att släppa kontrollen, ge upp sig själv lite och acceptera den andre, så lyser kärleken med sin frånvaro.
Så, är kärlek livslång? Det beror på vad man menar. Menar man Hollywoodkärleken där man har ett monogamt förhållande i 70 år så det troligtvis inte så, i alla fall sällsynt. Ett seriemonogamt liv kanske är närmare sanningen. Frågan är då vad händer med kärleken när kärleken ”tar slut”? Är det som föreställningen med själarna efter döden, att kärleken försvinner upp i någon slags kärleksnirvana för att återanvändning? I de relationer som jag haft och som har inbegripit kärlek (enligt min egen definition) och som upphört – antingen ”civiliserat” eller gått åt helvete med musik, med perioder av brinnande hat – så har kärleken återfunnet sig, snabbare med medveten bearbetnng av det egna ”tyckandet”. För mej finns kärleken kvar över tiden, om än i olika nyanser och smaker.
Seriemonogami leder en till att perkulera över kärlekens ”baksida” – vad händer när man blir bedragen – den energi som finns i kärleken ändrar möjligtvis plötsligt karaktär: Kärlek blir Hat. Frågan är vems hat det är – vem har lärt barnet att hata? Är det våra förväntningar som spelas upp, som triggas av situationen? När vi går in i ett förhållande – ett äktenskap – och lovar varandra evig kärlek och trohet – vilka bördor tar då med oss i relationen – har vi bett om dessa bördor? Och vad händer med löftet – räcker det att lova evig kärlek en gång? Kärleken är inte en vara, det handlar om att vara, att leva – och livet är en rörelse. Kärlek skall bedrivas om och om igen – om inte blir den avbild, en idoliserad verklighet: villalån, 1,8 barn, V70 och Gran Canaria.
Kärlek är väl snarare en process än ett projekt. Kärlek har ingen början och slut. Varje försök att definiera kärlek kommer att misslyckas eftersom det är ett rörligt mål. På samma sätt kommer varje försök att inte definiera kärlek att misslyckas. Kärlek är att försöka. Eller som Camilla sa (ungefär): ”Det är vetskapen om att kärlek inte med säkerhet kommer att vara för evigt som gör löftet om kärlek meningsfullt”
Postat i Funderingar, kommunikation
Etiketter: ABF, äktenskap, älska, existens, filosofi, hat, intellektuell, kärlek, kommunikation, kunskap, människa, mentala modeller, tanke
Senaste kommentarer